Efterår på Café Sommersko.

Åskan stryker över hustaken och haglet har just slutat smattra mot markisen. Ensam i den danska huvudstaden söker jag efter din själ i de stora guldspeglarna. Där vi blomstrade som den vita buketten på flygeln. Blixtrade som den väldiga spegelkulan i taket. Trängdes vid den långa zinkdisken. Medan åttitalsmusiken nu skvalar ner mellan lediga bord och servitören kretsar rastlöst. Saknas du mig. Önskar jag att vi riktigt hade insett. Att den flödande sinnlighet som just då var så ändlös. Är så sällan given. Så flyktig. Så lätt. Att komma ihåg.

Sommarfest i Nordhavn.

I det gamla magasinet

dansar vi i ring.

Brinnande av lust

till en blixtrande utlevelse.

Heta av lågan

som flammar i våra ögon.

Ångande i kvällsbrisen

på kalkbränneriets kaj.

Går jag ut i den svala sensommaren

där små förtroliga grupper

småpratar vid eldarna.

Där himlen glöder svagt

borta över sundet.

Där skelettet av en hamnkran

grubblar över tiden som slocknat.

Där en ensam lanterna

glider förbi in i natten.

Ut över det svarta vattnet.

Går jag på de murkna plankorna

till fyren som blinkar rött.

Ser jag vår strävan

att synas i mörkret.

Att med ett glödande sken

lysa en stund för varandra.

Hård sydan genom Mollösund.

Uppe på berget

skakar sjömanshustruns

murknande hand i byarna.

Oroligt spejande

utåt Måseskär och evigheten.

Längtar hon kanske förgäves.

Medan sanden yr

mellan lutande sjöbodar

och människorna är som bortblåsta.

Besöker jag sjökaptener och styrmän

som vilar under bleknade musselskal.

Deras själar viskande till mig

under den mörka himlen.

Om alla dagar till sjöss utan tröst.

Om glädjen att återse

de kala hällarna.

Om havet som tog så många.

Läser jag orden över ingången

till den lilla kyrkogården.

De tunna men allvarsamma.

Ser jag svalörten

som trycker sig mot gravarna

och tar istället de andras råd.

De som seglat före.

Tänk.

På livet.

Gråvädren vandrar över Dartmoor.

Genom tunnlarna

av lummig grönska

kommer vi plötsligt upp

på den karga heden.

Där ängsullen darrar

bland tussar av äkta vara

från utegångsfåren som tittar

nyfiket på oss

men snabbt går vidare

till det som är viktigt.

Där den regnkalla

vinden från norr berättar

om dem som levde här

vars själar vaktas av korparna.

Går jag in i domarringen.

Mitt i kretsen av bistra gestalter.

Blir jag granskad, mätt och vägd.

Jag som inte formats

av traktens tenn och koppar.

Som inte är hård

och kall som brons.

Finner vi skyldig.

Du mjuka och varma.

Man av ull.

Hettan där solen går ned.

Längst inne i dunklet.

Samlas vi pyrande.

När glipan i mörkret öppnas.

När det skarpa ljuset bländar oss

och en takt stiger ur tystnaden.

När en röst från avgrunden

manar oss mot flamman.

Mot det förgörande som skapar liv.

Mot det förtärande ur vilket vi föds.

Mot elden i våra hjärtan.

Kan vi inte längre värja oss.

Är vi snart övertända.

Smälter vi av deras nakna lågor.

Brinnande från båda ändar.

Deras innerliga lust att lysa upp.

Innan glipan åter stängs.

Som när solen släckts i havet.

Finns en glöd kvar på himlen.

Längst in i våra hjärtan.

Hindens Rev mellan vind och lä.

Violerna lyser ännu blåare än det nykläckta äggskalet. Bland fjolårets kvarlevor går vi allt längre ut på tungan av land som slutligen ska försvinna i djupet. Ena stranden alldeles lugn. Den andra med vågorna rullande in. Vi som i skydd av den stora båken gissar fåglar och äter vår matsäck. Lyssnar till träden. Försvinner i tiden. Örnen och tranan. Seglande på den friska östanviden. Alltid tillsammans. Alltid ensamma. Allt högre. Allt. Närmare. Varandra.

Sundsby Kile mellan nyss och någonsin.

En tunn ishinna

bildas över sundet.
Genom skogarna

hörs människan svagt.

Hennens avlägsna ljudspår.
En ensam bil.

En förbittrad motorsåg.
Men här i mellanrummet

hörs inte minsta fågel.
Minsta knäpp från vattnet.

Minsta rörelse

bland grenarna.
Andäktig inför sig själv.

Är naturen

djupt försjunken. Värmd

av den dalande vintersolen.
Försöker jag ge mig

åt den korta stunden.
Kraxar plötsligt korpen

över tallarna.
Stampar otåligt brådskan

att leva.
Följer jag ekarna

genom klyftan.
Kryper kylan tillbaka

från skuggorna.
Stunden förbi.

Livet närmare.

Hemresa i gränslandet.

I vagnens tysta ensamhet

sveper jag genom vårskymningen.
Genom mörknande skogar

där snön dröjer kvar.
Förbi massabruket

där de blir till ånga.
Mellan det som var

mammas värld

och det som var pappas.
Hinner jag ikapp tiden.

Ser jag upp mot fästningen

där jag var med honom

en dag nära slutet.
Vid kanonerna

som längesedan tystnat.
Där grannfolken

stred mot varandra

och kungen stupade.
Reser jag vidare

i stilla förhoppning.
Om att min försoning

ska bli fullständig.
Med drottningen

som fick ge upp sitt land.

Hon vars flicknamn

jag tagit till mitt.

Skräcksyner på Imperial War Museum.

I duggregnet följer vi strömmen av skolbarn förbi slagskeppskanonerna. In i dödens arkiv där vi redan kan namnen på kamikazeflygplan och stridsvagnar. Står vi stumma framför de förintades skor. Ser den lilla flickan stirra på högarna av dockor och fängslas av filmen där en tysk stad blir till aska. Ser mig själv försöka förklara. Mig själv stupa vid skyttegraven. Falla ner i massgraven. Dö den okände soldatens död. Ser i vitögat. Det svarta ansiktet i mörkret. Det blanka uttryckslösa. Ser den lilla pojken imponeras av bomben. Bepansra sig mot mjukheten. Hårdna i striden. Bli till ånga. Vad var ditt namn. Little boy.

Molnfritt över Blåalt.

Medan en stadig sydan

far genom bokarnas kronor.
Flödar det förgyllda

höstljuset mellan flyttblocken

och sköljer upp på mossan.
Faller löven i de långa skuggorna

som den kommande snön.
Påminns jag om

hur naturen en gång såg ut.
Gammelgranarna

som i sekler gömt sig härinne

bakom berg och sjöar.
Vars vishet djupnat

av obruten eftertanke.
Som bevittnande förmultnandet

av sina stormfällda själsfränder.
Fäller sina tårar av koda.