Bleke vid Valön.

Knivmusslorna ligger hopfällda men strandskatans skrik skär genom stillheten. Jag lägger örat mot den rosa graniten och drömmer en stund om hur världen föddes. Befriar en svanfjäder från den svarta tången. Ser egendomliga smådjur få liv i skrevornas kristallklara vatten. Som till sist ska grumlas och torka ut. Medan färgerna djupnar sitter vi en stund i kvällsglittret. Fingrar på bläckfiskarnas vitnade skelett. Ser långt bortanför de yttersta öarna. Nuddar livets innersta väsen. Med yttersta vingspetsen.

Vid Ekelund innan solen är borta.

Enstaka fåglar

kommenterar lågmält

den senkomna värmen.

Under en himmel som är helt blå

för första gången på veckor.

Minns jag plötsligt

högsommaren omkring mig.

På ängen där höet ligger slaget

och det alltid finns en försoning.

Där skogen höjer sig

som en förväntansfull läktare.

Där jag går ut som på en väldig arena

men publiken är andäktigt tyst.

Där min enda prestation är närvaron

och min enda seger

är över distraktionen.

Blir jag stående

tills jag inte minns mitt namn.

Tills stjärnorna tänds

någon annan årstid.

Tills jag går av planen

utan att ha vunnit något.

Mer än mig själv.

I trollskogen nedanför Kumlet.

Faller redan skymningen

som dropparna

från de tunga molnen.
Kryper knotiga tallar längs hällarna

medan vinden jagar i deras kronor.
Känner vi jordens stilla undran.

Nära den fuktiga myllan

som andas med oss.
Multnar bland barr och ekblad

vår ängslan över världen.
Hörs ett oroligt hav

genom grenarna.
Lika osynligt som vi

härinne under berget.
Där träden har röster

och stenarna ansikten.
Där sprickan ner i underjorden

öppnar sig bakom oss.
Tystnar vi en stund och lyssnar

till det djupnande mörkret.
Som födde vår värsta rädsla.

Och allt vårt ljus.

Fri sikt från Point Reyes Lighthouse.

Strömmarna viker av ut i havet och kontinenten ner mot jordens inre. Någonstans därute leker knölvalarna. Vi själva så länge det är möjligt. Fyrvaktaren som satt här en gång har lämnat sin vaka. Som för att påminna oss om hur själva vi är. Som för att välkomna oss till oändligheten. Sveper en kondor ner framför våra ögon. När vi stannar vid en övergiven ranch och en planka slår i vinden. När vi andaktsfullt går runt bland det förgångna. När vågorna rullar in och lämnar oss en dollar av sand. Rinnande mellan våra fingrar. Ville vi köpa. Mera tid.

Midnattssol över Tindhólmur.

Ljuset fortsätter envist

att bryta fram.
Fast regnmolnen strandar

tungt på topparna.
Fast kvällen åldras obönhörligt.
Fast lunnefåglarnas ensliga klippö

slukas av tidens glömska.
Andas dyningen

en stilla sorglöshet.
Stretar tärnan vidare

i den västliga motvinden.
Börjar fyren att pulsera

på den yttersta udden.
Medan årmiljonerna

följer på varann

och maler ner

de stupande branterna

till sandbotten.
Medan vi finner

en stunds ovärderlighet

nere vid vattnet.
Ser vi långt in i nattens själ.

Dit inget mörker når.
Bara skuggor

av ljus.

Oktoberskyar över Hanebacka.

En molnrygg från söder skymmer plötsligt den varma höstsolen. Här i det andra Särö där man inte skulle vara. Vid foten av den andra skogen där man aldrig promenerade. På fel sida om vägen där den gamla bondgården låg. Där jorden brukades och det levdes ett hårdare liv. Där en ond ande kom ur flaskan men hölls undan av hennes stora hjärta. Hon som bjöd oss på makaroner och saft medan det svors inne i finrummet. Som med tapper mjukhet höll fast vid kärleken. Förbi de nu försvunna ladorna där vi grävde gångar i höet går jag i minnena. Av de skördeklara sädesfälten som nu är golfbana. Hur hisnande annorlunda det var i den världen. Hur härligt nära livet. Hur darrande nära döden. När han höjde yxan. Och huvudet låg där i blodet på huggkubben. Den förstummade hönans.

Vid slutet av Hishultsvägen

Hönsen kacklar bakom ladan och trädens kronor vajar sakta i sommarbrisen. Sitter jag under parasollen och ser björkfrön lysa som snöflingor i solen. Seglande till marken på tunna vingar. Knyter du buntar av lavendel och mynta. Hänger dem för att torka. Medan citronfjärilen fladdrar mellan stockrosor och prästkragar. Tänker jag flyktigt på luftens osynliga kraft. Att jag äntligen lyckas göra det som är så svårt. Som jag planerat så länge. Som kräver min absoluta hängivelse och fullständiga närvaro. Absolut. Ingenting.

Torkande minne vid Heberg.

Säden är mogen och landsvägsdikena fylls av ängsblommor. Västanvinden sveper in över det halländska kustlandet och får åkrarna att bölja som ett oroligt hav runt öarna av lövskog. Jag står inne i skeppssättningen och ser en berusande frodighet ända till horisonten. Stenarna som står i en ring omkring mig viskar allvarsamt om allt liv som flutit förbi. Du var i öknen och längtade efter grönska. Du såg molnen som aldrig släpper regn. Du kände rädslan att torka som sanden. Du kapten. Av den fuktiga jorden.

Höstkänning vid Naven.

Vinden dör ut och himlen smälter ihop med Vänerhavet. Vi tar ekan ut till fyren och plockar kantareller i vitmossan. Det duggar lätt när vi sjunker ner i det rykande vattnet och ger namn åt stjärnorna. När månen går upp har vi pratat om nästan allt och det är tyst i universum. Ute bland ytterskären vakar havsörnen över sitt öde och ikväll kan ingen tro att vår ensamma värld är i fara. Vi frågar oss om det ändå inte kommer att klara sig. Om människan ändå inte ska kunna hitta ett sätt. Att prata om allt. Sitta i samma båt. Vakande över sitt öde.

Morgonstund i Le Marais.

En duva flaxar mellan husen.
Några dämpade röster sipprar in

genom de öppna gårdsfönstren.

En ilsken siren ekar

genom kvarteret

men tonar snabbt bort.
En kyrkklocka klämtar

alldeles nära

och vi mjuknar

lättsinnigt i vårvärmen.
Hela staden väntar därute

men vi lever inte längre

i framtiden.
Vi tar ännu en bit chèvre

och dröjer oss kvar.
I vissheten om att just detta

är det väsentliga.
Just denna stund

runt bordet.
Just detta nu

utan sedan.
Oberoende av slutet.

Just denna början.