På Höjalt genom vinterns port.

Medan tradarna dånar avlägset på riksvägen genom dalen. Stryker räven längs gärsgården bort under ekarna. Skyggt allt längre in i förglömligheten. Rör jag mig bland töglänsande stammar. I den nollgradiga rymden mellan årstiderna. Klänger sig nysnön fast på tunna strån. På den multnande sommarens skörvassa eggar. Strör osynliga småfåglar sitt glesa kvitter. Över glittrande mossa. Över skogens tysta väntan. På den dag då de blåmarkerade träden ska falla. Vråken ska skrika högt över ängen. Och den bitande kylan. Ska smyga ur skuggorna.

Julafton i Guldlocks zon. 

Som flickan i björnarnas hus äter vi gröt som är varken för kall eller varm. Med regnet hängande i luften tar vi en promenad upp till kraftstationen. Ser gyllenbruna kaskader kasta sig nerför branten. Hör brummandet från turbinerna och går nerströms igen. När det tidiga mörkret sänker sig och Polstjärnan blir synlig i Lilla Björn. Hackar jag ingredienserna till solögat och känner mig tacksam över den här planeten. Som ligger inom livets råmärken. Inom zonen som är döpt efter flickan. Där solen värmer men inte förtär. Där vattnet flödar och inte fryser för alltid. Där vi sätter oss till bords i vårt lånade hem och skålar i mumma. Till tack för den lilla tid. Vi leva här.

Vinterskymning vid Billingsbatteriet.

Tagen av ljuset följer jag älven utåt mynningen. Där fartygen avseglar mot en större värld. Förbi skjutbanan där jag lärde mig döda. Förbi bänken där vi satt första gången. Där vi såg ut mot havet och jag ville ta din hand. Hör jag det dova slamret från containerhamnen. Surret från bogserbåten som slumrar vid kaj. Svallet som sköljer upp på den gömda stranden. Känner jag fortfarande den där åtrån. Till äventyret bortom horisonten. Till din skepnad. Till att fortsätta. Lära mig leva.

Hallowen vid Knäreds Kyrka.

Några enstaka lyktor

flämtar mellan gravarna.

Dimman är mättad

av den sötaktiga doften

från en balsampoppel

som mist sina löv.

Kyrkogården ligger öde

och tornets upplysta urtavla

visar tiden för ingen.

Långt borta i brådmörkret

tycker jag mig höra barn skratta.

Då plötsligt klockan slår

små kalla droppar faller på min hud

och steg kommer över gruset.

Det blir tyst igen och kanske

har tiden stannat.

Ville du mig något.

Säg inte att jag skrämmer dig.

Du som är den mäktigare.

Du som förmår att känna dofter.

Du som är livet.

Du som förmår.

Att rysa.

Parc de Saint Cloud mellan vårregnen.

Det droppar från träden i den plötsligt varma solen. Medan korparna plockar tyst bland fontänens tusenskönor. Ser jag stadens alla torn i fjärran. Skrider den sista drottningens ande längs de dolda stigarna. Hon som giftes bort som barn. Som dömdes till giljotinen av herrarna i tribunalen. Som anklagades för att ha svikit sitt folk. För både slös och lösaktighet. Som drar sin slöja genom de vittrande resterna av sitt slott. Hennes okuvliga sång invävd i vårfåglarnas. Bespara mig din ömkan för jag är försonad med mitt öde. Tillfreds med att ha följt ända till slutet. Min rena lust.

Vinter i sagolandet.

Låga moln strandar sitt iskalla regn på urberget. Småfolket stryker längs gärsgårdarna och viskar om trollet som kommer brakande genom skogen. Älvorna skyndar sig att dansa ännu en stund och djurens andar stiger sakta upp bland träden. Från ingenstans kommer strålkastarna som snabbt sveper över allt det ömtåliga. Haren fryser till is och trollet håller för sina ögon. Skogsfén svävar vid den orörliga kroppen och stryker med handen över pälsen. Vi måste förlåta. Dem som inte kan se. Vad som inte glimmar.

Alla hjärtans dag vid älvmynningen.

I dagsmejan

droppar det från taket

när vi sitter i lä för östanvinden.

Ligger segelfartygen

ännu i sin vinterdvala

när solen väcker våra andar.

Tar du min hand

just där du tog den första gången.

Där strömmen är stark

och det söta vattnet

skjuter ut i det salta.

Där havet föds

och kärleken vandrar utåt ljuset.

Där stenen målas

röd av envishet

finns en trotsig förtröstan

i den isande luften.

En oresonlig längtan

som ser förbi allt det fula.

Stålet på stranden

betongen på klipporna.

Hjärnans kyla.

Den släckta evighetslågan.

Ser jag och tänker

att det bara är vi.

Som brinner

oupphörligt.

Våra hjärtan.

Söndagsliv i El Raval.

När novembersolen nästan värmer. När vi plöjer genom bokmarknadens mangaserier och spanska klassiker. Rasslar barbröstade skejtare över torgets stenläggning. Blandas djupt därinne i de trånga grändernas skuggor. Härjade existenser med välbärgade. Design med graffiti. Barnens lekröster med min egen inre. Under raderna av plataner. Köper vi portugisiska bakelser. Smälter våra tapas på tungan. Smyger vi på hängivelsen. Önskar vi oss all tid i världen. Att älska livet.

Till vila vid Galterö huvud.

Medan tidvattenströmmen rusar genom det smala sundet och sköljer med sig allt. Angör fartyget Trubaduren som ett rymdskepp en jungfrulig planet och plöjer obevekligt in genom farleden. Glider grästuvorna över strandängen som en flyende armé av sjöborrar. Hälsar mig hägern allvarsam med sitt hesa skri. Faller ett stilla regn på ljungen som dog i sommarens torka. Lapar jag i mig vikens tystnad som ett törstande djur. Slår svallet in från ingenstans. Där maneterna svävar som tunna hinnor över gräset. Simmande genom evigheten. Sjunger min varelse.

Kreuzkölln efter regnet.

Medan åskan drar vidare

droppar skyfallet från träden.

Passerar vi förundrat

genom middagsbjudningen

som flyttat ut på trottoaren.
Som om känslan av frihet

var viktigare än avgränsningar.
Jagar svalorna nerför allén.

Rinner vi vidare

som kanalen.
In på ölstället

där vi ber om

att få dela bord.
Där det unga paret svarar

att vi aldrig behöver fråga.

I välviljans huvudstad

som var förtryckets.

I öppenhetens land

som var förföljelsens.
Har resan till kärlek

gått genom hat.
Måtte vi andra.

Hitta en genväg.