Drömstund bortanför Drottningskäret.

Smekta våra kroppar

av den giriga västanvinden.
Skylda bara av vågornas salt.

Din mjuksträva närhet.
Huden

mot den kroppsvarma klippan.

Dina skuldrors rundning.

De välvda hällarna.

Din soldränkta hy.
Mot den gräddrosa graniten.

Sprungen ur jordens inre.
Bär jag eldens hetta.

Skär jag genom luften.
Bryter jag vattnets

plötsliga hårdhet.

Känner jag djupets trådar

slingra sig runt tårna.
Den glatta tången

mot fingertopparna.
Dropparna som dunstar

från slätheten.
Vätan som dröjer kvar

i springorna.
Så länge lusten föds åter.

Ska vi drömma.
Oss vakna.

Varmt avsked vid Klippan.

Ett rött segel

försvinner sakta ut till havs

medan majsolen glittrar på älven.

Som om den vore lika outsinlig

pågår vardagen runt omkring oss.

Ett ögonblick i sänder.

Sjunger vi medan tårarna faller.

Minns vi allt som blev av.

Nuddar vi det som aldrig fick bli.

Ett ögonblick i sänder.

Lägger vi varligt

våra blommor på kistan.

Står vi tysta inför evigheten.

Är vi bräckliga som livet.

Tills klockorna ringer

och vi går ut i ljuset.

Bländade av skönheten.

Klara över dyrbarheten.

Hos vartenda ett

av de där ögonblicken.

Vi kallar vardag.

Sen oktober i Örnafälla.

Genom den klara höstluften

ser jag allt.
Märker jag minsta ljud och rörelse.

Det dova mullret från ett flygplan

som långsamt vandrar över himlen.
En fisk som bryter den blanka ytan.

Myran som stolt och envist släpar

ett barr uppför stackens sluttning.
Björkarna som tankfullt lutar sig ut.

Skräddarna som rastlöst ilar

över de sirapströga virvlarna.
Grenarna på en strandad trädstam

som masterna på ett vrak.
Och i gräset nere vid strandbrynet.

Den avbrutna fågelvingen.
Medan kråkan kraxar

retfullt över vattnet.
Visst är idag en bra dag att flyga.

Att stiga mot den höga himlen.
Vi som kan.

Venice Beach strax före gryningen.

Under gatlyktorna ryker dimman in. Bakom mig slumrar megalopolis i sina osaliga drömmar. Framför mig har strömmen helt sinat av turister och vettvillingar. I mina öron finns bara pulserandet från stora vågor som slår mot stranden därute i mörkret. I mina ögon bara ljusen från tankbåtarna borta vid Palos Verdes. Bara det maniska blinkandet från pariserhjulet på Santa Monica Pier. Bara skuggorna av alla rastlösa själar som slutat sin resa här. Konturen av en hemlös utsträckt under palmerna. Mitt bland trasorna av sina vingar. En av så många nerstörtade. Här i änglarnas stad.

Söndagsliv i El Raval.

När novembersolen nästan värmer. När vi plöjer genom bokmarknadens mangaserier och spanska klassiker. Rasslar barbröstade skejtare över torgets stenläggning. Blandas djupt därinne i de trånga grändernas skuggor. Härjade existenser med välbärgade. Design med graffiti. Barnens lekröster med min egen inre. Under raderna av plataner. Köper vi portugisiska bakelser. Smälter våra tapas på tungan. Smyger vi på hängivelsen. Önskar vi oss all tid i världen. Att älska livet.

Inflykt till Budskär.

I den tomma kylan

är jag själv

med skärgården.
Längst ut

på den isiga badbryggan.
Ser jag två paddelboardare

försvinna mellan öarna.
Som om något stod på spel.

Som om den frusna vinden

inte blåste.
Som om de hade

en annan tolkning

av verkligheten.
En upptäckt att göra.

Ett uppdrag att utföra.
Långt bortanför

det uppenbara.

Långt utanför

det definierade.
Längst inne i mig själv.

Har maskinen stannat.
Flyter jag vidare i tysthet.

Allt längre inåt.

Soldroppar på Ängholmen.

Isen ligger grå och livlös

men under vägbron

rusar en otålig ström mot havet.
Jag följer

i rävens spår genom snön

och är snart lika osynlig.
Som talgoxen någonstans

bland de kala grenarna.

Talar jag oförskräckt

med den frusna oändligheten.
Som den dolda stigen

mellan ekarna.
Rinner jag ner

mot stranden.
Som mina fingrar

värkande av kylan.
Rör sig dropparna

som om de visste.
Att livet är en stund

i lekfull rörelse.
Då vi ska växa

till bristningsgränsen.
Fyllas av ljus.

Och i hisnande tillit.
Släppa taget.

Sent en kväll på Ocean Front Walk.

Mörkret har sänkt sig över stranden och ett enda ställe håller fortfarande öppet. Utifrån gatan tittar vi in på scenen ihop med en samling härjade själar. Som lockats fram ur sin hemlöshet av den där dödsföraktande rösten. Som minns något viktigt från längesedan. Då när livet bara börjat. Som för ett ögonblick glömmer sig själva och dansar på asfalten till den uppkäftiga hammondorgeln. Som sjunger med i sista låten som om den skrivits för dem. Medan bandet låter kusligt nära originalet och det nästan kunde varit han. Som står där framför mikrofonen i sitt trassliga hår. Som mötte slutet i sin egen svärta. Som trotsigt talar till oss här vid världens ände. Som om han var vår enda vän. The end.

Sommarfest i Nordhavn.

I det gamla magasinet

dansar vi i ring.

Brinnande av lust

till en blixtrande utlevelse.

Heta av lågan

som flammar i våra ögon.

Ångande i kvällsbrisen

på kalkbränneriets kaj.

Går jag ut i den svala sensommaren

där små förtroliga grupper

småpratar vid eldarna.

Där himlen glöder svagt

borta över sundet.

Där skelettet av en hamnkran

grubblar över tiden som slocknat.

Där en ensam lanterna

glider förbi in i natten.

Ut över det svarta vattnet.

Går jag på de murkna plankorna

till fyren som blinkar rött.

Ser jag vår strävan

att synas i mörkret.

Att med ett glödande sken

lysa en stund för varandra.

Skymningspromenad vid Djurgårdarna.

Det nyss fallna regnet porlar bland boklöven i rännstenen. Pingvinerna står håglösa under lysrören i fågelhuset och ingen ser på när getterna får mat. I dammen simmar sälarna sina enformiga rundor men stannar ibland och vädrar i den friska vinden från havet. Älgarna tar obekymrat för sig av höet men dovhjortarna tittar uppmärksamt på mig som om jag hade ett budskap till dem. En blek sol tittar fram precis innan den försvinner bakom molnen som varslar om snö. Ett kärlekspar lutar sig mot varandra på sin väg bort genom löftena. Sätter mig på bänken och andas in den kyliga luften. Känner inte stängslet runt mig. Djupt därinne. Är ni fria.