Stormhult den kortaste dagen. 

Utan brådska går jag längs raden av sekelgamla ekar och frosten ligger kvar på deras fallna löv. Ett streck av sjöfågel flyger utåt över ränderna av skum som tecknas på stormbruna vågor. Går bland stammarna och tänker de längsta tankarna. På allt jag inte mött hos dig ännu. Som jag anar i byarna från väster. I svanarnas vingslag när de drar förbi en kort sekund. I trädens otvungna tystnad. Du som är vind. Jag som är lä. Ser dig komma över stranden långt därborta. Nätt och jämnt synlig. I det stora nästan ingen. I det lilla. Nästan allt.

Tunn atmosfär över Læsø.

Vårsolen hettar

genom kabinfönstret.

På glittret långt därnere

vandrar en oljetanker

i godan ro.
Medan tiden går.

Skockas molnen

över fastlandet.

Känner vi luftgropen

i magen.
Hanterar vi oron

för planeten.
Flyger vi vidare.

Soldroppar på Ängholmen.

Isen ligger grå och livlös

men under vägbron

rusar en otålig ström mot havet.
Jag följer

i rävens spår genom snön

och är snart lika osynlig.
Som talgoxen någonstans

bland de kala grenarna.

Talar jag oförskräckt

med den frusna oändligheten.
Som den dolda stigen

mellan ekarna.
Rinner jag ner

mot stranden.
Som mina fingrar

värkande av kylan.
Rör sig dropparna

som om de visste.
Att livet är en stund

i lekfull rörelse.
Då vi ska växa

till bristningsgränsen.
Fyllas av ljus.

Och i hisnande tillit.
Släppa taget.

Ljudet av skymning i Hördalen.

Redan en bit in bland träden

drunknar vägbruset

i vindens sus.
Min andning

det enda mänskliga som hörs.

Så tydligt plötsligt.

Prasslet

från den uppskrämda haren.
Bäckens försynta porlande.

Knäppandet

från en fågel någonstans.
Gnisslet

från träd som gnider sig

mot varandra.

Viskandet

från ekarna som så länge

bevittnat världen.

Tickandet

från den mossbevuxna kvartsen

som mäter årmiljonernas gång.

Det öronbedövande ljudet

av urberg som spricker upp

i långa klyftor.

Av solens eld

som släcks i havet.
Av de sista löven

som träffar marken.
Av den stora tystnaden.

Vi bara kan höra.
När själen lyssnar.

Himmelskt möte i Billingsfors.

Bruksägarna har gått till vila nära kyrkan. Nere vid strandkanten slår vågorna upp mot det ännu levande. Bortanför planket pågår den mätbara verkligheten. Förminskningen av storheten. Förstorandet av det ringa. Stiger rök och själar mot himlen. När den blåskimrande svalan landar alldeles framför mig och vi stillnar. Ser varandra rakt in i ögonen och blinkar. Som ett trevande prov på tillit. Lät jag dig leva nyss. Är jag bortanför tro och vetenskap. Din skyddande ängel.

Årsruna på Grundsö.

När solen sjunker

allt närmare horisonten

och gör sitt bokslut över jorden.
Visslar kniporna förbi över vattnet.
Alldeles oförskräckt

över tomma båtplatser

och kulna vassruggar.
Över död och pånyttfödelse.

Över förtvivlan och hoppfullhet.
Rör sig våra liv.

Utåt bortåt.
Neråt inåt.

Omsluts vi av dunkel.
Möts vi i strömmarna.

Ser vi varandras ljus.
Hjälplöst kraftfulla.

Strävsamt älskande.
Oändligt avlägsna.

Landar vi nära.
Lämnar vi våra spår.

Ristar vi våra drömmar.
På bottnens mjuka.

Ytans hårda.
Under himlens sköra.

Närmar vi oss oavbrutet.
Vår djupaste sanning.

Summerar vi girigt.
All kärlek.

Det skymmer över Lagered.

Emellanåt öppnar sig himlen

och allt blir vått för en stund.

Skogens tystnad

är så mycket djupare

och bryts bara av ett par träd

som gnider sig mot varandra.
Bara av en duva

som läser sitt mantra.
Bara av en tradare

som sträcker förbi

nere på landsvägen.
Bara av mina längsta tankar.

På dig som lämnat kvar
en vissnande bukett

ängsblommor i stugan.
Dig som tog mig

på en lång regnvandring

för att plocka den.
Dig som gått före

över brandgatan

och in i vardagen.
Tänker jag på

när ekarna torkar i vinden

och ljuset tynar.
När kräftmånen stiger

mot en mörknande himmel.

Älvorna blygt

smyger in över ängen.

Tar varandras hand.

Sommar i staden.

Jorden törstar

redan efter regn.
Det är tyst i kvarteret

sånär som på skatorna.
Måsarnas skrik

långt ovanför.

Drömmarnas kvitter

långt inne.
I skuggan

av den väldiga magnolian

som trollkarlen planterade.
Dansar de bevingade.

Föds åter lusten till hetta.
Skalar vi av

lager efter lager.

Är vi slutligen

nakna inpå själen.
Räknar vi tid

i rosenblad.
Samlande

en evighet.

Det klarnar över Femörehuvud.

Gammal dyning rullar in

och dör tvärt mot klipporna.
Mistklockan har tystnat för alltid

och fyrvaktarns långa tankar

är skingrade för vinden.
Nere i skrevan

står ett vissnat minnesaltare.

Kanonerna i skogen

står förstummade inför striden

som aldrig blev av.

I de atombombsäkra rummen

leker spökena kalla krigslekar.
Regnet drar bort över havet

och de stålgrå skyarna skingras.
Solen hittar ner

till våra ansikten

och vi känner den tydligt.
Värmen mellan oss.

De ännu levande.

Blåsig vårmorgon på Strandridaregatan.

Gråvita regnmoln vältrar sig fram över hustaken och i revorna syns den djupblå oändligheten. Förbi mot dagis stretar småbarnsföräldrar. Jagande tiden som fattas. En chans att stanna. Ett längre tillsammans. När körsbärsträden redan blommat över men syrenerna doftar ännu en stund. När osynliga småfåglar kvittrar mellan husen och ett frö landar i min kaffekopp. Misstänkte vi inte alltid att nuet är sannare. Varandet viktigare. Den lilla stunden större. Än all denna framtid.