Marknad i Tavistock.

Lekande barn springer runt

bland alla som dött för imperiet.

Flaggspel med Union Jack

fladdrar i snålblåsten

medan flitiga församlingsmedlemmar

säljer krimskrams från stånden.

Jag sätter mig

hos de muntra åldringarna

som äter hembakta tårtor

runt campingborden.

Som manas av en man

i färgglad amiralskostym

att våga sig upp i kyrktornet.

Som inte bekymras

av att regnet hänger i luften.

Godmodiga som sina älskade hundar.

Konverserar de i skämtsam ton

med en gammal bekant

som sitter allvarsam och tyst.

Där på den tomma stolen.

Storm över Landsort.

Vi ställer oss i lä bakom fyren

medan Östersjön brakar in

och vinden rycker i vår värld.

I den snabbt döende dagen

tänds alla blinkande punkter omkring oss

och längst bort glittrar Gotlandsfärjan

som ett irrbloss.

Under en sprakande stjärnhimmel

sveper lanterninens långa ljuskäglor

oupphörligt längs horisonten.

Tränger sig lotsbåten in

genom det smala gapet

till hamnens hukande lugn.

Vandrar våra tankar iväg

över de skummande vågtopparna

som lyser vita i den djupnande svärtan.

Stirrar vi in i oändligheten.

Hittar vi en början

mitt i skeendet som alltid pågått.

Som vi vet har ett slut.

Som ett kort blänk.

Som ändå varar.

Länge nog.

Högsommar i Halland.

Blåklinten vajar i vinden och björkens hängande grenar pendlar sakta av och an. Solen går i moln men det tycks inte bli regn. Luften är svalare än på länge men världen känns ändå varm. Kyrkklockorna som ringer godmodigt på andra sidan byn. Traktorn som passerar därnere på vägen. Äpplena som mognar bakom grönsakslandet. Smakar stundens sötma och jag vill inget annat. Än att verkligen se. Ljuset spela igen över gräset. Småknytten dansa i skuggorna. Världen som du. Mitt påfågelsöga.

Vinterskymning vid Skrivareklippan, del 2.

I det fallande mörkret kraxar råkorna in över hamnen och sätter sig i rader på taken. Blinkar fyrarna allt starkare över det tomma havet. Ser jag ingen komma ut på piren. Ingen gå längs stranden. Ingen visa sig. Allt hända. Ensam med mig själv skriver jag historien om det osedda. Referatet av det osagda. Berättelsen om det som sker i tysthet. Strax utanför lampans sken. Blir jag tydlig. Ser jag min sanning. Antecknar jag de stora orden. Utanför parentesen. Suddas. Världen ut.

Det klarnar över Femörehuvud.

Gammal dyning rullar in

och dör tvärt mot klipporna.
Mistklockan har tystnat för alltid

och fyrvaktarns långa tankar

är skingrade för vinden.
Nere i skrevan

står ett vissnat minnesaltare.

Kanonerna i skogen

står förstummade inför striden

som aldrig blev av.

I de atombombsäkra rummen

leker spökena kalla krigslekar.
Regnet drar bort över havet

och de stålgrå skyarna skingras.
Solen hittar ner

till våra ansikten

och vi känner den tydligt.
Värmen mellan oss.

De ännu levande.

Aftonrodnad vid Ångbåtsgrundet.

Nästan omärkligt. Är vattnet på väg att ta tillbaka den torrlagda havsbottnen. Fladdrar några ljus till liv bland fartygen ute på redden. Kommer in över det stilla vattnet varma läten från måsar som möts någonstans bland ytterskären. Skäller rådjuren inifrån skogen och det dröjande ljuset blänker i fuktig sand. Tänds den första stjärnan och i stunden finns en tillförsikt som inte släcks med det fallande mörkret. Hit tog vi oss. Hit nådde inte världens smärta. Hit ska vi alltid återvända. Även då. När klippan plötsligt kommer upp ur djupet. När havet tar tillbaka oss. När vi som en krusning. Sköljer in och nuddar sanden. Nästan omärkligt.

Försiktig vårkänsla i Josefinelust.

Bland bokarna

ovanför stranden

tänjs skuggorna ut

över fjolårslöven.
Här nere mellan klipporna

lägger sig en tunn ishinna

på hällkaren.
Men längst in i grottan

som borrats av havet

sipprar vätan ut

mellan sprickorna.
Omsluten av de äldsta frågorna

tar mitt svar allt tydligare form.
Mellan släta rundstenar

slickade av vågorna.
På de alghala stenblocken

där jag halkar och glider.
Bland fjäderpennorna

i en skreva

där flykten slutade.
Göms ett frö av livskraft.

Spirar en lust att växa.
En darrande kärlek

till allt som ger liv.
En ursinnig beslutsamhet.

Att värna

det känsliga.

Middagshetta någonstans i Marocko.

Vi Iämnar kasbahn i en gammal sandfärgad diesel och dundrar iväg genom det dammiga diset. Förbi halvfärdiga betonghus utslängda i den torra ödsligheten med armeringsjärnen spretande mot en skoningslös sol. Förbi små högar av sopor som lämnats på uttorkade flodbäddar och kanske aldrig ska spolas bort. Förbi tålmodiga gestalter långt ute i det skugglösa landskapet. Som vakar över sina getter. Binder sädesaxen i kärvar. Stirrar tiden i vitögat. Så långt från havets svalka. Försöker jag se med deras ögon. Hettan som min vän.

Muminjul på Trollholmen. Sommarstugorna trycker längs berget i sin vinterdvala. Nere i rännan strömmar västerhavets klara vatten över vitnade ostronskal. Längst ut på udden står pappan i den hårda sydvinden och ser ut mot gattet. Där holmarna stävar genom de grova sjöarna som gamla tiders pansarkryssare. Där det ljusnar en kort stund över horisonten. Där man anar en mörk silhuett på det yttersta skäret. När den försvunne fiskarens redskap ligger strödda över klipporna. Vankas sillmackor och starkt kaffe bland bojarna i sjöboden. Går julafton mot kväll och skuggorna får liv. Nalkas kylan från havet. Dansar i ring. Troll och knytt. Ljuset in.

Alla helgons afton vid Danska fall.

Stolt håller bokarna

fast vid sina blad.
Naturen stillnar

inför den långa sömnen

men forsen rusar förbi

som om det vore bråttom.
På resterna av järnbruket

lyser mossan allt starkare

just innan mörkret lägger sig.
När plötsliga kaskader

skvätter över mig

och sliter i mitt sinne.
När vattnets brus bedövar mig

och jag släpper taget.
Virvlande iväg nerför fallen.
Handlöst allt som var jag.

Idén om godhet

och potentialen för ondska.
Fräsande

i den jordfärgade strömmen.

Ett glödande hjärta

som smiddes till fasthet.
Böjdes till foglighet.

Vässades till försvar.
Av all världens mjukhet.