Kvarnvikskäret i den kosmiska natten.

När skymningen tar form

i de långa skuggorna.
Värmer oss solblänket

i den kulnande brisen.
Simmar lungmaneten

obekymrat inåt.
Vädrar minken

oroligt efter faror.
För att snabbt försvinna

under ytan.
Bakom cirrusmolnen

som räfflar den tunna hinnan.
Föds nya stjärnor

i nebulosornas inre.
Dör de gamla

i förgörande ursinne.
Från en tid

som längesedan flytt.
Tindrar universum förundrat.

Inför den enda

av alla sina himlakroppar.
Som mot all rimlig förmodan.

Pulserade av liv.

Steninge före stormen.

En slö dyning slår mot piren.

Förbi djupröda sjok av tång

smiter vi ut till ingenstans.
Isolerade från resten av världen.

Glömmer vi allt vi skulle.
Låter vi ansvaret

sjunka undan.
För allt som är äventyrat.

För det nalkande ovädret.
För allt utom denna stund.

Har vi bara förtröstan.
Är vi bara oss själva.

Uppspolade mitt i livet.
Vet vi bara nuet.

Som de vindslitna nätflaggorna

bland strandens stenar.
När den sista solen

bryter igenom.
Fladdrar våra själar

stadigt i vinden.
Tills högvattnet når ända upp.

Och vi är fyllda

av ett stort lugn.

Loj september i Kinneviken.

Längst ut på sandreveln dansar ett ungt par tango i solglittret. Varsamt och dröjande som om något stort stod på spel. Slumrar jag på klippan häruppe i den milda sjöbrisen. Medan syrsorna spelar lågmält och en mås gör sig hörd därute. Medan korna rör sig omkring oss på hällarna. Sävligt sökande efter något. Stannar de nyfiket alldeles nära. Vädrar i luften som för att tyda oss. Tittar storögt som om vi var det udda inslaget. Vandrar de vidare genom den flyende dagen. Som om vi inte alls var viktiga. Vår dans med tiden.

Skymning i Sankt Petersburg.

Kvällsluften är spetsad med en föraning om den nalkande vintern. Vittrande fasader rymmer nytt guld men minns en tröstlös strävan. Längs kanalen där det spillda blodets katedral reser sig mot himlen. Flödar en ivrig ström av människor vidare. Med en osalig blandning av aspiration och ängslan i ögonen. Speglade i det oroliga vattnet. Vi de äldsta av vänner. Som förenats här så långt hemifrån. Gäckande livets förgänglighet. Svävande på gemensamhetens vingar. Skålande i frusen vodka. För stunden vi fick.

Septemberkväll på Saltholmen.

Tidvattnet rinner sakta ut mellan ögonblicken. Det blåser bara någon sekundmeter och de flesta av vindkraftverken har stannat. Medan glöden falnar över Vinga grånar skärgården till mjuk aska. Ett par stora fartyg dras in till vila och fyrarna tänds för de andra. Bakom mig kivas gråtrutarna om några kvarlämnade rester och deras ängsliga skrik skär genom stillheten. För att återbörda har jag kommit. Musselskalen till havet. Sommaren till evigheten. Mörkret. Till natten.

Sensommarslummer vid Gunnebo Slott.

Mitt i den gustavianska stramheten.
Dit pojken brukade komma

med sin far.
Uppe på kullen vid soluret.

Där trädens skuggor

suddat ut tiden.
Till porlandet från fontänen

nere i dammen.
Där han förtrollades

av salamandrarna

i sin utomvärldslighet.
Sjunker jag ner

i en böljande drömsömn.
Där verkligheten

är både här och inte.
Där allt finns samtidigt

och ingenting

går att veta säkert.
Rusar vinden

genom ekarnas kronor

högt ovanför.
Skönjer jag

från långt nere på bottnen.
Hans otidsenliga gestalt

i all sin gåtfullhet.
Dinosaurien

I tredelad vardagskostym

i en djungel av obegriplighet.
Aristokraten

i en värld av nymodighet.
Greven av

de outforskade djupen.
Lärde mig simma.

Inte dyka.

Hösten angör Gullholmen.

En skarp nordan

får den nyss brännande sensommaren

att kännas långt borta.

Himlen och havet

har tagit färg av klipporna

men rönnbären lyser i grådagern.

Envist står den vissnade majstången

kvar bland sommarnöjena.

Tomma och kritvita som krabbskalen.

Tysta och öde som gästhamnen

där vi övade olydnad.

Där skummet sprutade om gummibåtarna

och vi drack termoskaffe

i överlevnadsdräkter.

Virvlar de nu bort i kölvattnet.

De blodröda brännmaneterna.

De stora frågorna

som ännu väntar på svar.

Tillfället jag fått.

Att se ljuset hålla sig kvar vid horisonten.

Att inte sköljas med.

Att stå emot.

Fruset ögonblick på Stora Amundön.

Snabbt stelnar

mina fingrar i kylan

när jag går ut mot ljuset.
Över allt det som stannat

i en rörelse.
Över gräset som minns sommaren.

Över sanden som minns vågorna.
Över vågorna som blivit is

men ändå inte kan glömma.
Solglittret därute

på öppet vatten.
Svanarnas sjungande vingar.

Som plötsligt fyller luften

och sedan är borta igen.
Som gården i ekdungen.

Där några grundstenar

är allt som finns kvar.

Där det odlades kål

och gömdes smuggelgods

under golvet.
Som livet.

Vi stoppade under rocken.
Hoppades kunna

få med oss.

Till nästa stund.

Genom Västerskog till havet.

En kulen dag

när våren kämpar.
Pressar vi rullstolen

mellan stenarna på stigen.
Över rötterna

som griper efter fäste.
Under grenarna

som söker ljuset.
Syns viken där han låg

i den varma sanden.
Nyss kommen

till den här världen.
I lä för den gråkalla vinden.

Äter vi matsäcken

och dricker vårt te.
Ser vi ut över livet.

Rakt igenom tiden.
Hans nyfikna väg hit.

Hans oförtröttliga lust

att gå framåt.
Den långa vägen

tillbaka.

Klimatförändring vid Kullaberg.

Nästan kroppstempererad

är den kantrande sydvinden.
När vinterekarna törstar

på sluttningarna

och hällkaren är glödtorra.

När värmeböljan sköljer över oss.

Drar det ensamma seglet

förbi genom sundet

medan ett oväder växer

över ett smältande fastland.
Väntar vi på förlösningen

som aldrig kommer.

Förändringen som måste till.

När världen står på ända.

Ska hoppet inte rinna ur oss.
Ska vi vända

vanmakt till makt.

Frustration

till aktion.