Vänneån mellan årstider.

Vid den gamla stenbron

står jag länge och tittar

på de flyende massorna.
Bakvattnets tillfälliga stillhet.

Bubblornas lättsamma

dans på ytan.
Den rostbruna strömmen

över stenarna.
Lönnbladet som stilla faller

och snabbt är borta.
Som mina tankar i solblänket

före nästa regn.
Omrunnen av det oupphörliga

bruset från forsen.
Stirrar jag långt in

i den här stunden.
Ständigt på väg bort.

Följer jag mina steg

in i nästa nu.

Tidig solnedgång över tjärnen utan namn. 

I skogen jag känner som mitt inre hittar jag en stig jag aldrig gått. En kulle jag aldrig varit uppe på. Där mellan krokiga tallar en rådjurshind dragit sig undan. Som granskar mig uppmärksamt. Som undrar vem jag är. Som inte har ett namn. Som låter mörkret falla medan månskivan blir synlig genom trädtopparna. Som går vidare genom min själ och försvinner djupare in bland träden. Till en annan namnlös plats. Mitt i den susande skogen. Hon kallar sitt hem.

Stelfrusna händer i Lundagård.

Stormen drar in över Skåneslätten och sjunger i de höga träden. Som löven framför mig på stigen virvlar några studenter förbi och försvinner in i framtiden. Nere under domkyrkan finns bara jag och den tid som varit. Stolta namn som nötts till oläslighet. Hågkomster sedan länge glömda. Går jag runt bland stenkistorna och stannar en stund hos den svarte riddaren. Vars önskan om evigt liv blivit stoft under det blänkande locket. Låter jag ett mynt singla ner i brunnen innan jag lämnar kryptan. Hör jag kanske någon bakom mig. Vårda din önskan om den tid som ska komma men hedra hellre den som är nu. Strax borta. I den bistra vinden.

Värmebölja på Hannabadsjön.

Kanoten skjuter fram över den blanka ytan medan skräddarna väver in oss i sina irrande mönster. Vi gör små strandhugg och du plockar pors för att krydda brännvinet. Vita näckrosor till att smycka bordet. Gula till att lysa upp natten. Glider vi med strömmen genom den trånga kanalen. Med fingrarna i det ljumma vattnet. Känner jag den sötsträva doften av vass medan stora blad skrapar mjukt mot bottnen. Deras stjälkar som ådror av liv bland allt som förmultnar. När solstrimmorna spelar över dina bara axlar. Vill jag hålla oss kvar här. Mellan det som var och det som blir. Sätter jag ner paddeln och spjärnar emot.

Vårgrå himmel över Öresund, del 2.

De första träden har slagit ut och det värmer ute på terrassen. Några segel sträcker förbi Ven och solen bryter nästan igenom. Ut över det lugna vattnet går våra tankar. Vi som äger världen. Som turistar i paradiset. Som lättsamt sprider våra gracer. Jag går runt bland de stora målningarna men blir mer gripen av bokskogen på andra sidan fönstret. Fortsätter ner i mörkret där videokonstnären pressar upp mig mot väggen med sitt afrikanska inbördeskrig. Där våldet speglas i allas ögon. Där grönskan är infraröd och lidandet färglöst. Där framtiden är svart och hoppet genomskinligt. Där varandet är svaret. Inte frågan.

Moln över Sahara.

Genom en lång canyon följer vi den slingrande floden av gröna palmer tills den rinner ut i sanden. Molnskuggor jagar fram över öknens soltorkade ödslighet men vi börjar ana att det som snart ska regna över oss inte är vatten. Några hundar rotar i en hög med sopor och ett par dromedarer kastar sig bort från vägkantennär vi sveper förbi. Annars är enstaka snår det enda liv vi ser medan en hård vind hänger ut allt tjockare slöjor framför den bleknande solen. När vi når staden vid världens ände. Börjar den andra världen. Slutar all visshet. Är sandstormen över oss.

Senvinterskymning vid Kullaberg.

Ner i ett hav av ljus

sjunker solen.

Det mörknar redan

i bokskogarna

på norra sluttningen

och alla är på väg tillbaka.

Som för att avhandla en ödesfråga

har sångsvanarna samlats

ute på fältet.

När vi trevar oss

nerför den branta stigen

över trädens nakna rötter

ännu halare av frosten.

Passerar genom öppningen.

Tränger oss in i gångarna

mellan glatta väggar.

Hör andetagen från vattnet

den pulserande tystnaden

från stenarnas inre.

Kommer tanken till mig

att vad fysiken kallar

död materia.

Tillskriver den också.

En levande kraft.

Skarpt vårljus i Burensvik.

Som en oupptäckt kontinent

hägrar Kullaberg i fjärran.
Över stenåldersgravarna

svärmar en flock kråkor

och drar bort mot sitt natträd.

Över resterna av skärvefabriken

går månen upp

medan solen sjunker

mot horisonten.

Bor ännu i sommarhusen

samma plomberade tomhet

som i bunkrarna längs stranden

och inte en människa syns till.
Bara min egen långa skugga

rör sig över utmarkerna.
Som andra

i tusentals år före mig.

Levde av sten.

Staplade och krossade den.

Gick till vila under den.

Sökte lä här bakom den.
De som också visste.

Att bygga framtid

av det förflutna.
Mjukt av hårt.

Helhet av skärvor.

Försommar i Kalvviken.

Blixtsnabbt dyker tärnan

ner i det grunda vattnet.

Långsamt.

Flödar vårfåglarnas röster

ut mellan träden.

Vadar jag försiktigt

genom det kristallkalla vattnet.

Vandrar solreflexerna

över sandmaskarnas snirkliga högar.

Omärkligt.

Sjunker det blanka havet undan.

Värmer majsolen

vikens innersta.

Rör sig snäckan över sanden.

Som en strävan genom livet.

Att komma närmare väsentligheten.

Sakta men säkert.

Störta oss handlöst.

Mot det som vi inte har visshet om.

Men ändå vet.

Hemresa i gränslandet.

I vagnens tysta ensamhet

sveper jag genom vårskymningen.
Genom mörknande skogar

där snön dröjer kvar.
Förbi massabruket

där de blir till ånga.
Mellan det som var

mammas värld

och det som var pappas.
Hinner jag ikapp tiden.

Ser jag upp mot fästningen

där jag var med honom

en dag nära slutet.
Vid kanonerna

som längesedan tystnat.
Där grannfolken

stred mot varandra

och kungen stupade.
Reser jag vidare

i stilla förhoppning.
Om att min försoning

ska bli fullständig.
Med drottningen

som fick ge upp sitt land.

Hon vars flicknamn

jag tagit till mitt.