Kvarnvikskäret i den kosmiska natten.

När skymningen tar form

i de långa skuggorna.
Värmer oss solblänket

i den kulnande brisen.
Simmar lungmaneten

obekymrat inåt.
Vädrar minken

oroligt efter faror.
För att snabbt försvinna

under ytan.
Bakom cirrusmolnen

som räfflar den tunna hinnan.
Föds nya stjärnor

i nebulosornas inre.
Dör de gamla

i förgörande ursinne.
Från en tid

som längesedan flytt.
Tindrar universum förundrat.

Inför den enda

av alla sina himlakroppar.
Som mot all rimlig förmodan.

Pulserade av liv.

Högt flöde i Jonsereds Strömmar.

Murkna stammar skjuter ut i vattenmassorna som virvlar iväg mot havet. Så mycket mer drabbande blir platsens stillhet av tågen som rusar förbi ibland. Några tidiga vitsippor sträcker sig mot solen som bryter igenom molnen. När jag sätter mig på mossan och ser en skymt av strömstaren alldeles ovanför ytan. Bestämmer jag mig för att titta förbi gråbrödraklostret som ligger i närheten och ge min bok till dem. För att vi kanske har något gemensamt. I lusten till det avskilda. Till platser som denna. Där fåglarna flyger under vattnet. Fiskarna går uppför trappor. Och människorna. Tänker långa tankar.

Billdal i väntan på återkomsten.

Den bleka vårsolen lyckas nästan ta sig igenom vinterns slöjor. En orolig vind rycker i tallarna uppe på kullen där vi begravde räkskal i den mörka myllan. Där jag byggde stora slott i sanden och såg vågorna ute i viken glittra som livet. Blottlagd som ett fossil härnere vid den skarpa vägkröken. Gärsgården där jag väntade i så många små evigheter. Tills den slutligen syntes längst bort på vägen. Den svarta farkosten med sina långa vingar. Som jag fick flyga sista biten hem. Den korta men oändliga lyckan då det bara var vi. Då jag var stor och han inte någon annanstans. Hans stora händer vid mina på ratten. När gässen trumpetar över fältet. Är solen helt försvunnen igen. Men en dag är jag säker. Ska den återvända.

Tunn is på Fågeldammen. 

Över natten har världen blivit svartvit och ljuden bara viskningar. Stilla och varsamt faller vintern och klär allting i skörhet. Genom revorna i molntäcket ser jag en skymt av himlen. Det ljuslätta bakom det grå. Skatorna i trädtoppen. Först hunden. Sedan den vita käppen som hon håller framför sig. Till sist hennes ansikte. Fyllt av förtröstansfull framåtrörelse. Jag sluter ögonen och går in i hennes värld. Hör knarret från mina skor mot kramsnön. Det metalliska kraxet högt uppifrån. Det ljudlösa dunsandet från snöflingor som träffar marken. Som mina tvivel. Hennes visshet.

Sommarnatt i lustgården.

Inne under träden dansar småknytt med skuggorna. Gräset är svalt mot fotsulorna men kroppen minns ännu dagens brännande hetta. Från skogens djup sipprar jordens fuktiga andedräkt och under äppelträdet lyser prästkragarna. När lupinerna reser sig mörklila mot den rodnande himlen. Pionernas knoppar vibrerar av längtan att blomma. Kaprifolen fyller den förväntansfulla stillheten med sin berusande sötma. Hör jag bara universum andas. Ser jag bara livets konturer. Känner jag bara din hud. Sakta skälva.

Ovädersmoln över Hälleviksstrand.

Det viner i de glesa masterna

längst ut på bryggan.

Varvet ligger öde och ingen

skrapar eller sjösätter.

En rostig liten tanker

rycker i förtöjningarna

och vågorna slår upp över piren.

Sönderblåsta presenningar

som fladdrar i vinden

blottar spruckna skrov

och flagnande fernissa.

En skeppskyrkogård

uppspolad mellan klipporna.

Flaggskeppet utan akterspegel

som en strandad val uppe på slipen.

Och mitt bland spillrorna

av en förlorad armada.

Hennes väldiga roder

utsträckt på gruset

i nylackad sårbarhet.

Så ivrig att skära ut

sin väg genom strömmarna.

Dit vattnet är som sammet

och sältan har ett stråk av sötma.

'Styr jag i drömmen.

Dagsmeja på Stångehuvud.

Fast vinden är svag

hörs tusen små bränningars

sorl från ytterskären.
Prydligt travade på varandra

väntar de skrotade granitblocken

inte längre på att bli gravstenar.
Men ännu en miljard år

på att åter få flöda

som honung.
På att födas ännu en gång.

Rodnande av sinnliga drömmar

om rörelse och oformlighet.
Sitter jag bakom lä

allra längst ut och känner

den svaga värmen

från vintersolen.
Hör jag vattnet porla

under skrevans is.
Som den stigande nymånen.

Kall men berörd

av den innersta hettan.

Vid Akutgatan när helandet börjat.

Den milda luften

bär på en doft

av parkens vårblommor.
Utanför sjukhusets ingång

där kråkan släpar

fjäderpennorna i marken.
Önskar jag honom

snabb läkning.
Vars planer splittrades

och vars tid gick ur led.
Vars smärtor

i sängen högt ovanför oss.
Allt mer förbyts

i drömmar.
Om vad som är möjligt.

När vingarna bär igen.

Köldknäpp vid Brännö Brygga.

Varsamt når vi fast land

på det flytande vattnets planet.
Där solen går ner

över Känsö Torn

och skarven uppslukas

av den blanka spegeln.
Där jag ser mig själv bli tydlig.

Där det är så tyst

att jag hör krusningarna dö ut.
Klipporna vittra.

Snömolnen uppstå.
Isen lägga sig.

Där ett ensamt par

tar några trotsiga valssteg

på den frostiga dansbanan.
Där den kosmiska natten

sänker sig och allting stillnar.
Där livet flödar genom oss

och vi kupar våra händer

för att ingenting spilla.
Där jag tar en klunk från termosen

och några småfåglar

hittar mat bland frusen fallfrukt.
Där hjärtat det slår.

För allt som rinner iväg.
För en liten vän.

Ett stort äventyr.

På Vallda Sandö i vindens vård.

En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. Ligger vi bakom klippan där solen knappt förmår att hålla oss varma. Flyger en pappa drake med sin son på den tomma stranden. Vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Där vi som uppspolade. Hittar våra liv.