Het dag i Fez.

Mopeder och fullastade åsnor tränger sig otåligt fram. Genom den aldrig sinande strömmen av handlande människor. Driver vi runt i medinan bland båsen med trähantverk. Som nu har övergått i en köttmarknad. Framme till försäljning finns allt som kan önskas. Ett kluvet oxhjärta. Komagar som hänger i krokar över disken. Förskrämda hönor som ligger platt på en våg innan de ska slaktas. Fortsätter vi uppför en av de niotusen gränderna och kommer in i en souk där det säljs kvinnokläder. Slöjor, djellabas och sjalar i alla regnbågens färger. Skyltade på det mest beskedliga vis. När den slår mig med full kraft. Tanken att jag är i en kultur där kvinnokroppen inte ingår. Som en del i det allmänna utbudet.

Lucianatt över Askimsfjorden. 

Från låga regnmoln faller våtkalla droppar och dagen sjunker ner under ytan. En storm är på väg och viken är fylld av svanar. De lyser i den tilltagande svärtan och tycks vila i förtröstan. Försiktigt går jag över de hala bryggorna för att möta nätternas moder. Hon som får djuren att tala och makterna att komma i rörelse. Det sjunger i vinden när en flock änder lyfter från vattnet och jag rör mig i gränslandet mellan ljus och mörker. Provar att vara ängel och lämna fast form. Provar att störta ner och förångas. I en lång väntan på att godheten ska flöda. Reser hon sig ur vattnet framför mig och flaxar med sina stora vita vingar. Nu kan du inte komma längre. Nu är det vi. Som tar över.

Vårflod vid Ramhultafallet.

Längre bort längs vägen

fanns en skog på ett berg

som malts till grus.

Men här bland ekarna

kastar sig vattnet

fortfarande ner i sjön.

Bruset är allt som hörs

och inte ens

de lekande barnens skrik

tränger igenom.

Det stänker i mitt ansikte

från den svartglänsande klippväggen

när jag klättrar upp till krönet.

Där det som en gång var en riksgräns

försvinner ner i avgrunden.

Där kvarnhjulen ligger

spräckta i strömfåran.

Där det som betydde så mycket

inte längre har mening.

Där jag fylls av kraft igen.

Av något skört och oansenligt.

Stort och oförstörbart.

Genom Lunds lasarett en vårvind.

Stilla i sängen.
Benet som alltid

velat springa.
Fixerat av en stålskena.

Barnet som alltid

velat rörelse.
Orörlig i sin vånda.

Äventyraren som alltid

velat upptäcka.
Orubblig i sin styrka.

Hans breda hand

där droppet går in.
Gripande

om framtiden.

Själavandring i Kalvviken.

Som från ett långt avstånd

ser jag kvällssolen

dra sina slöjor

över strandängen.
Återvänd från skuggorna

provar jag mina vingar.
Seglar jag tyst fram

mellan vindkrökta stammar.
Som om jag var

här men ändå inte.
Tystnar fåglarna

ett kort andetag.
Bryts vattenytan

ett litet ögonblick.
Sticker skäddan iväg

över bottnen framför mig.
Som om jag var

från denna världen.
Smeker vågorna min hud

sanden mina fotsulor.

Andas jag in sältan

i den svaga kvällsbrisen.
Står silvertärnan helt stilla

och tittar ner högt ovanifrån.

Är du verkligen där.

Pulserande som djupen.
Eller var du bara.

En lätt krusning.

Genom Azaleadalen i det kortaste mörkret.

Mot en natthimmel

ljusare än stjärnorna

avtecknar sig

små gråsvarta moln.
Som svalornas jakt över gräset

varslar en orolig nattbris

om midsommarregn.
Ett ensamt par släntrar hem

från den sista brännbollsmatchen

och det finns inget annat.
Än lampornas glödande

månar över stigen.
De kulörta lyktornas

reflektioner i dammen.
Jasminblommornas doft

när du kommer nära.
Våra ljusaste jag

ilande genom dunklet.
Som sälarna

mellan väggar av betong.
Visste vi alltid längst inne.

Att hålla oss

kvar vid drömmen.

44 grader i Aït Benhaddou.

Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. Ser jag från bussfönstren på vår resa från skugga till skugga de ensamma männen. Därute i ett landskap utan nåd. Grävande i den steniga marken. Gående med en trasig cykel. Bara stående vid en sinad källa. Stirrande framför sig. In i den förgörande elden. Som brinner i oss.

Blygrått över Gate Klova.

Regnet strilar ner på hällarna

och knappt skönjbar bakom slöjorna

tronar Kungen långt därute.

Bland våta stenblock

ligger den rödbruna tången

som om vinden rensat nät.

Ut hit har jag tagit mig

trots alla vardagens försök

att hålla mig borta.

Ifrån strandklipporna

där jag nu är helt ensam.

Där jag står en stund

uppe på toppen

som ett kummel ingen siktar.

Där längesedan byggda pirar

sakta sjunker tillbaka i havet.

Där tiden är ovidkommande

och livet en droppe mot kinden.

Där våra ansatser till herravälde

över en bit av jorden.

Förlorar sina konturer

för att helt lösas upp.

Stilla som öar i diset.

Vid Akutgatan när helandet börjat.

Den milda luften

bär på en doft

av parkens vårblommor.
Utanför sjukhusets ingång

där kråkan släpar

fjäderpennorna i marken.
Önskar jag honom

snabb läkning.
Vars planer splittrades

och vars tid gick ur led.
Vars smärtor

i sängen högt ovanför oss.
Allt mer förbyts

i drömmar.
Om vad som är möjligt.

När vingarna bär igen.

Genom Nålsögat sent i december, del 1. 

På väg ut till den magiska sprickan i skogen gör jag ett ärende på Stigberget. Ett skarpt ljus blänker i den våta asfalten och jag får för mig att gå in i en byggnad som jag glömt. Därinne är det längesedan och vid glesa bord sitter enstaka gamla män med en slät kopp kaffe. På kala väggar hänger brokig konst med sjöfartsmotiv. Det råder en lågmäld förtrolighet men ingen pratar. Nästa rum är stramt som en fartygshytt och raderna av böcker prydligt olästa. Mina ögon faller på en titel mitt i raden. Genom nålsögat. Länge stirrar jag på guldbokstäverna. På skeppet i flaskan. Som i en stelnad pose av längtan. Seglande ingenstans.