Alla helgons afton vid Danska fall.

Stolt håller bokarna

fast vid sina blad.
Naturen stillnar

inför den långa sömnen

men forsen rusar förbi

som om det vore bråttom.
På resterna av järnbruket

lyser mossan allt starkare

just innan mörkret lägger sig.
När plötsliga kaskader

skvätter över mig

och sliter i mitt sinne.
När vattnets brus bedövar mig

och jag släpper taget.
Virvlande iväg nerför fallen.
Handlöst allt som var jag.

Idén om godhet

och potentialen för ondska.
Fräsande

i den jordfärgade strömmen.

Ett glödande hjärta

som smiddes till fasthet.
Böjdes till foglighet.

Vässades till försvar.
Av all världens mjukhet.

Blå timme vid Musée d'Orsay.

Lastpråmarna plöjer vidare genom huvudstaden utan att ta notis om allt det vackra. Vi andra köar för att komma in till konsten medan soldater med automatvapen granskar oss likgiltigt. Utställningen om den ökände misantropen gör mig rädd för de andra i rummet. Hans rebelliska ultravåld mot sensualismen. Hans avfärdande av den goda människan som den ondas förklädnad. När vi accepterar förtryck i lustens namn. När vi hedrar dem som har till yrke att döda. Lämnar jag målningarna av plågade kvinnokroppar och tar min tillflykt till impressionismen. Där allt är ljus och skönhet. Där ingenting döljs i skuggan. På en kall stenbänk mittemellan sätter jag mig och tänker. Att kärlek och blod har samma färg. Att markisen måste ha fel. Att vi gör ett val. Varje röd sekund.

Ny början i Lahibiagrottan.

Längst ute över udden

skingras dimmolnen

och en sol utan årstid

blänker varmt i diset.
Det droppar från taket

men längst inne

är det torrt som aska.
Längst inne tystnar havet.

Bodde de första människorna.

Hittades den sista garfågeln.
Fäller jag en tår för den.

Längst inne.
Hör jag sångsvanarnas

sorgsna trumpetande.
Bergets stumhet.

Det ohändas löfte.
Om att tiden

är en lång begynnelse.
Att det dyrbaraste

är kvar att finna.
Att det största

är gömt i det minsta.
Längst inne.

Sensualismer vid Söderåsen.

Lövträden omsluter oss som ett bolster. Där ån tränger genom valvet och vi glider mjukt över stenarna. Där neonblå sländor parar sig svävande över strömvirvlarna. Där hägern sträcker på sin långa hals och lyfter över allt som flödar. Skjuter näckrosor upp ur det dunkla djupet och fullkomnas i skönhet. Dansar solljuset nerför dina spelande skuldror. Vill en del av mig aldrig mer känna fast mark. Flyter sinnet ständigt vidare mot havet. I längtan att förlösas.

Moln över Sahara.

Genom en lång canyon följer vi den slingrande floden av gröna palmer tills den rinner ut i sanden. Molnskuggor jagar fram över öknens soltorkade ödslighet men vi börjar ana att det som snart ska regna över oss inte är vatten. Några hundar rotar i en hög med sopor och ett par dromedarer kastar sig bort från vägkantennär vi sveper förbi. Annars är enstaka snår det enda liv vi ser medan en hård vind hänger ut allt tjockare slöjor framför den bleknande solen. När vi når staden vid världens ände. Börjar den andra världen. Slutar all visshet. Är sandstormen över oss.

Naken vårhimmel över Änggården.

I den plötsliga mildheten drar jag av presenningen från trädgårdsmöblerna. Tvättar rent deras vita skinn från höstregnens lerstänk. Medan solen oblygt smeker min hud. Väntar syrenen otåligt på att få klä sig i lila. Medan häggen ensam lyser ljusgrön uppe på sluttningen. Prasslar koltrasten bland fjolårslöven. Tills kvällen kyler luften och den svarta silhuetten sitter högst upp i körsbärsträdet under de tidiga stjärnorna. Medan krokusarna dansar barbenta en sista gång runt magnolian. Stannar vi upp och lyssnar. På skönheten. Hos det återkomna ljuset. Innan den kosmiska natten. Skyler oss igen. 

Tunn atmosfär över Læsø.

Vårsolen hettar genom kabinfönstret. På glittret långt därnere vandrar en oljetanker i godan ro. Medan tiden går. Skockas molnen över fastlandet. Känner vi luftgropen i magen.
Hanterar vi oron för planeten. Flyger vi vidare. Som om ingenting höll på att hända.

Ovädret når Santa Ponça.

Det är mörkt och tyst i semesterlägenheterna som klättrar längs klippkanten. Vindbyarna piskar över poolens yta som är upplyst för ingen. Stora vågor dunsar mot de vassa utsprången och vita kaskader sträcker sig allt högre. Ute i bukten närmar sig ridån av regn och det rycker osaligt i glasdörrarna mot havet. Det har just blivit vinter på solens ö och jag går ut. För att möta stormen.

Säsongsslut i La Vila Olímpica del Poblenou.

Medan containerfartygen balanserar som lindansare på horisonten. Torkar nattens skyfall sakta upp i den småkalla vinden. Festar vi sorglöst på grillade sardiner. Försöker en strandförsäljare pracka på oss billiga smycken. Låtsas jag att serveringarna ute i sanden inte snart ska packas ihop. Att vi ska kunna hålla fast vid den här stunden. Som vi gjort med vår vänskap. När åren rullat in och sjunkit tillbaka igen. Barnen vuxit upp och livet djupnat. De glittrande fynden i vattenbrynet. Blivit allt mer dyrbara.

Molnfritt över Blåalt.

Medan en stadig sydan forsar genom bokarnas kronor. Flödar det förgyllda höstljuset mellan flyttblocken och sköljer upp på mossan. Faller löven i de långa skuggorna som den kommande snön. Påminns jag om hur naturen en gång såg ut. Gammelgranarna som i sekler gömt sig härinne bakom berg och sjöar. Vars vishet djupnat av obruten eftertanke. Som bevittnande förmultnandet av sina stormfällda själsfränder. Fäller sina tårar av koda.